-->
   



Ekensbergsvägen 51. Fönstren längst ner till höger tillhörde vår lägenhet.

Austin
En likadan Austin som min pappa hade.
Deltog i Classic Car Week i Rättvik.

Austin
Det var en sån här bil jag hade velat att vi hade haft i stället. Men det var James Deans bil. Han dödskraschade i den, så det kanske var lika bra att det inte var vår.

Audrey Hepburn
Som Audrey Hepburn ville alla tjejer se ut. Det närmaste de flesta av oss kom var att knyta halsduken på samma sätt som hon

carmen curlers
Så här såg papiljotterna ut. De kom 1963.

Svinryggsfrisyr
Svinryggsfrisyr. För att få till det användes ofta en nylonstrumpa.

 

tv 1950
Ungefär så här såg vår första TV ut. Ingen platt-tv
precis. Men snygg!!

 
Till första sidan>
 


När jag, Monica, var 12 år flyttade vi till Ekensbergsvägen i Gröndal. Min pappa stretade emot i det längsta eftersom han tyckte att vi skulle flytta till rena landet, men egentligen var det ju bara över Liljeholmsbron och en bit till. Husen på Ekensbergsvägen hade tidigare varit "barnrikehus" vilket betydde att familjen skulle ha minst tre barn (tror jag) för att få en lägenhet. Denna regel hade precis tagits bort och vi fick flytta dit, trots att familjen endast bestod av två barn. Det här innebar förstås att det fanns en massa ungar i området, så någon brist på kompisar fanns det inte. Eftersom alla bodde trångt så träffades man ute. Kiosken vid busshållplatsen var samlingsplats.

Lägenheten bestod av två rum och kök med matrum och var på 50 m2. Vi bodde på bottenvåningen. Fönstret till vänster om porten var min systers och mitt sovrum. Förälrarna sov i matrummet. Det var inte stort MEN det fanns badrum, vilket vi hade saknat på Heleneborgsgatan! Det var inte slut med lyxen utan det fanns även ett kylskåp. Det var placerat i ett underskåp på golvet och rymde inte så mycket. Men det gjorde ingenting. Jämfört med inget kylskåp alls var det här ett stort fall framåt.
Jag fick byta från Högalidsskolan till Blommensbergs skola när vi flyttade till Ekensberg.
Det var hemskt i början, men efter att jag fått nya kompisar kändes det bra även där. Min bästa kompis kom att bli Siw Hult. Vi hängde alltid ihop. Vi träffades igen för några år sedan. Mona Eriksson som också gick i vår klass lyckades skramla ihop några gamla klasskamrater efter dryga 50 år. Bra jobbat! Men Siwan och jag klickade inte alls längre. Var som att träffa en random tant som man skulle lära känna igen. Så stor skillnad när jag träffade en annan gammal klasskamrat nämligen Monica Lindmark. Vi sågs på Centralen efter en massa år, men då var det bara att fortsätta fylla i luckorna som hade uppstått. Nu ses vi ett par gånger om året och har vårt stamfik där vi träffas. Känns väldigt bra!

Siwan som också bodde med sina föräldrar och syster i en lägenhet som vår, hade lite högre status än vår familj. Pappan var rörmokare och han tjänade nog mer än vad min pappa gjorde. De hade en Volvo PV 244, emedan vi hade en liten löjlig Austin, se vänstermarginalen. De hade sommarställe i Björknäs på Värmdö och det bästa av allt - en radiogrammofon! Vid tillfällen då hennes föräldrar var på landet var vi hemma hos henne och spelade skivor och försökte lära oss bugga. Det gick inget vidare med buggandet men vi lyckades lära oss att röka vid sådana tillfällen. Alltid något. I kiosken kunde man köpa två lösa John Silver och en tändsticksask för 25 öre. Sedan vara det bara att öva. I början smakade det skit men...........
Bilen var hennes pappas stolthet. Han kallade den Beiga Berta eftersom den hade samma färg som havremustvälling ungefär. Siwan döpte dock raskt om den till Bärsa Berta. Inte för att jag tror att det någonsin fraktades några bärs i den bilen.
Siwan och Mona bodde i samma hus på Gröndalsvägen. Det hände att vi var hemma även hos Mona, då hennes föräldrar var borta. Vid ett tillfälle passade vi på att färga våra tröjor mossgröna. Färgen var något slags pulver som man blandade ut med vatten och sedan kokade man tröjan i en kastrull på spisen. Färgen luktade apa och inte vet jag om färgningen blev så lyckad heller. Men vi var nöjda med våra "nya" tröjor som vi vände bak och fram och knäppte i ryggen, vilket var senaste modet. Även halsduken runt huvudet, knöts i bak. Audrey Hepburn hade lanserat detta mode i en film. Se bild till vänster.

Det var alltid ett pysslande med håret på den här tiden. Det fanns ingen gel, spray, mousse eller andra hårvårdsprodukter. Skulle man vara fin, fick man ligga på papiljotter och det var ingen sinekur. Papiljotterna var av hårdplast med taggar. Detta resulterade oftast i att man hade dragit ut flera papiljotter på ena sidan under natten. Således vaknade man med en lockig och en spikrak sida. Inte kul alls. 1963 kom Carmen Curlers, papiljotter som man värmde upp. Kallades oftast Carmen Krullers. Se bild till vänster. Det var bättre förstås, men de var dyra och jag fick bara en liten förpackning, så det tog ett tag innan man gått igenom hela håret. Oftast hade jag långt hår på den här tiden och då var räddningen att sätta upp det. Svinryggsfrisyren (se billd t v) var väl den jag mest försökte mig på. Man tog en silkesstrumpa och formade till en korv, som man la från hjässan och nedåt och rullade håret runt strumpan. Fasan var att den förbenade strumpan skulle sticka fram, och det hände väl också, kan jag tro. Så småningom kom det något slags konstgjort löshår som man kunde använda i stället för strumpan.

Mascara fanns inte heller. Ögonfransarna målade man med tusch, vilket var en kaka som låg i en liten låda med tillhörande borste. Man fick spotta ihärdigt på borsten och gnugga in tuschet på borsten, för att sedan applicera tuschet på fransarna. Sedan såg ögonfransarna ut som flugben med klumpar på.
Inte heller fanns det krämer typ "brun utan sol". I stället fick man använda sig av kastanjevatten, Det var lika tunt som vatten och man tog det på en bomullstuss och strök in på lämpliga ställen. Tyvärr syntes inte resultatet direkt, utan några timmar senare. Men då satt det som berg! Hade man smetat in sig på kvällen i förhoppning om att vakna med en fräsch, gyllenbrun nyans i ansiktet , hände det att man i stället vaknade på morgonen och såg ut som man fått någon allvarlig hudsjukdom.
Vid ett tillfälle skulle vi åka och bada och jag tänkte att jag skulle få lite färg på benen. Det blev inte bra det heller. Benen var alldeles randiga och såg ut som om jag hade haft en svårartad diarré under natten. Hu.
Skönhetskrämerna bestod främst av Nivea och vattenfri vaselin.

Vår bil var som sagt en Austin, precis lik den blå till vänster. Nu kan jag inte förstå hur vi kunde packa ihop oss i den lilla bilen när vi skulle till landet. Vi är ganska långa i vår familj och packningen fick man väl ha på takräcket. Jag skämdes lite för den där bilen och tyckte att den var pinsamt liten. Det såg ganska löjligt ut då hela familjen vecklade ut sig efter att ha suttit i fosterställning efter en resa. Men samtidigt tyckte man ju i den åldern att det mesta var pinsamt som gällde föräldrarna.

Till FOTBOLLS-VM 1958 inköptes vår första TV. Det var nog många som skaffade sig TV vid det tillfället. Sverige låg nämligen bra till för att kunna ta VM-guld. Trodde vi i alla fall. Hörde en intervju med Kurre Hamrin nyligen och enligt honom hade Sverige möjligen vunnit om brassarna haft åtta man på plan och Sverige elva. Möjligen.
Apparaten var en jättestor möbel, med dörrar som gick att stänga. Se bild till vänster. Bildrutan var däremot liten och bilden var svart/vit. Färg-TV kom först 1970. Den officiella starten av TV-sändningar i Sverige ägde rum 1956. Inledningsvis genom ett kort program på fredag kväll då vädret och händelser i helgen rapporterades under ca 30 minuter. Från årsskiftet 1954-1955 ökade provsändningarna till att visa program under någon timme flera kvällar i veckan. Måndagar visades långfilm, andra kvällar testbild med ljud, filmade radioprogram (som samtidigt sändes i radio) samt fredag och lördag underhållning och sport. Den stora begivenheten på lördagarna var Hylands Hörna, den var det inte många som missade. Fjärrkontroll fanns inte, så någon diskussion om vilken kanal man skulle välja, behövdes förstås inte. Men man tittade nog på det som bjöds, åtminstone i början, oavsett vad det var. Bildkvalitén var ganska usel. Bröderna Cartwrigt såg ut som de red på taxar. Men vad gjorde det? Det var verkligen en stor händelse när TV-apparaterna börjde sitt intåg i vanliga arbetarhem. De kostade i princip lika mycket som idag, men 1958 var några tusenlappar jättemycket - kanske flera månadslöner.
Det blev inte guld för Sverige, men väl silver. Besvikelsen var enorm. Man vann inte silver utan förlorade guldet. Om inte TV:n hade inköpts till VM hade det nog dröjt bra mycket längre innnan det hade blivit någon i vår familj.
Om TV-utbudet var litet i början gällde det även för radion. Vi brukade lyssna på Radio Luxenbourg för att få höra bra rockmusik vilket inte förekom i Sveriges Radio. Det var även över denna kanal vi hörde Ingemar Johansson bli världsmästare i tungviktsboxning i juni 1959. Vi var ett gäng ungdomar som samlats vid Vinterviken den natten för att höra utsändningen. Och det gick ju bra!

En annan banbrytande kanal var RADIO NORD som var och är Sveriges största och mest uppmärksammade piratradio genom tiderna. Stationen va 2019-02-13l;rkelse, då de slutade sända innan det blev olagligt. Den drevs av Jack S. Kotschak tillsammans med några amerikanska finansiärer. Radio Nord sände från fartyget, den gamla tyska MS Bon Jour, från internationellt vatten utanför Stockholms skärgård under tiden 8 mars 1961 till 30 juni 1962, med slogan ”hellre en station i det våta än två torra” (en känga till Sveriges radio som på den tiden bara hade två stationer, P1 och P2). Programmen spelades oftast in i land och flögs ut till sändarfartyget.
Radio Nord sände musik, nyheter, sport och reklam dygnet runt. Stationen hade en räckvidd över halva Mellansverige, och även södra Finland, och fick en mycket stor och trogen lyssnarskara. Den socialdemokratiska regeringen och myndigheterna i Sverige kände sig utomordentligt provocerade redan från det att Kotschack 1959 första gången presenterade sina planer på att bryta radiomonopolet. En rad olika åtgärder vidtogs för att försöka stoppa projektet. Presumtiva annonsörer skrämdes bort med hot av olika slag.Sveriges Radio gavs extra anslag för att omedelbart kunna börja med vad man kallade Melodiradio, en sorts non-stop musikunderhållning som tidigare varit helt otänkbar. Tillkomsten av dagens Sveriges Radio P3 påskyndades. Radio Nord kom också att inspirera Sveriges Radio till tätare nyhetssändningar och fler sportnyheter.
Sedan Sveriges riksdag fattat beslut om den så kallade Lex Radio Nord valde Kotschack att stänga Radio Nord, sörjd och saknad av många!

(Källa: Wikipedia).

 


räknare
besöksräknare

 
Uppdaterad av webmaster 2019-02-13