Min mamma, Margit Åhlund.
Hatt var ett måste!

 

familjen Åhlund

Familjen Åhlund 1952. Här hade mamma varit framme med
locktången. Se nedan!

 

TV från 1950. Till fotbolls-VM 1958
köpte mina föräldrar en liknande, Lyxigt!

 

locktången

Så här såg locktången ut som min mor plågade mig med de flesta söndagar.
Den här hittade jag på Rättviks
Marknad så det är inte samma
tortyrvapen från barndomen.
Men identisk.

 

bakelittelefon

Så här såg vår telefon ut. Inget att ha
fickan precis. Och tänka sig:
det gick bara att ringa på den.
Inga foton, inga SMS.

Toy

Båten Toy. Endast sjösäker då den
låg för ankar.

Heleneborgsgatan 14

Och här bodde vi: Heleneborgsgatan 14,
5 trappor utan hiss

Antika skridskor

Så här såg mina skridskor ut! Inte de skridskorna jag önskade
mig precis.

Vindö

Här är vår lilla stuga på Vindö.

 
 

 


 





 






 

 


 




 



 

 

Till första sidan>
 


Jag, Monica, föddes på Karolinska sjukhuset i Solna hösten 1942. Av den anledningen har det alltid stått Solna som födelseort i mitt pass. Inte för att jag har något emot Solna , men vi bodde på Pålsundsgatan på Söder. Det var tydligen likadant då som det kan vara nu - det fanns inte plats på Södra BB. Södersjukhuset fanns inte, det blev klart 1944. Min mamma fick cykla till KS. Min pappa var på ett av sina tre jobb som han måste ha för att klara försörjningen. Jag var ändå ett välkommet barn och märkte inte av att det måste ha varit väldigt knapert emellanåt. Man kan ju inte säga att man föddes med en silversked i munnen precis, inte ens en plastsked. Plasten var väl inte uppfunnen, kan jag tro. Men mat på bordet hade vi alltid och märkeskläder fanns det inte på den tiden, som tur var. Att jag inte märkte av bristen på social välfärd, måste bero på att alla hade det ungefär likadant. Jag kommer inte ihåg någonting från Pålsundsgatan eftersom vi flyttade till S:t Eriksplan när jag var 3 år. Denna flytt berodde på att mina föräldrar fick ett portvaktsjobb där. Antagligen var hyran gratis mot att de städade trapphus och eldade med ved som uppvärmning till lägenheterna.

Vi bodde inte länge vid S:t Eriksplan utan flyttade till Rindögatan på Gärdet. Det var en finare lägenhet än den förra - men liten. Ett litet rum och kokvrå. Vi fick sitta i hallen och äta. Badrum fanns det dock. Det var i grönt kakel och större än kokvrån. Ett enda fönster fanns det. Jag kommer ihåg det för på Lucia satte min mamma upp julstjärnan där. En sådan där orange i papper.

1948 flyttade vi tillbaka till Söder. Denna gång till Heleneborgsgatan 14. Nu fick vi en större lägenhet, två rum och kök. Jag vet inte om kvadratmeterytan var så stor men kubikmeterytan måste ha varit enorm. Det var väldigt högt i tak. Här fanns det däremot inget badrum, bara en toalett som man spolade med att dra i en kedja. Handfat fanns det inte heller. Vid den här tiden var det inte ovanligt med utedass på gården, så det var inte helt fel att åtminstone ha vattentoalett inne. Vi bodde fem trappor upp utan hiss. Soptunnor fanns på gården och diskbänken var av trä. Balkong fanns det och det var den enda i hela huset. Däremot kan jag inte minnas att vi någonsin satt på denna. Vet egentligen inte varför. Köksfönstret var mot gården. Där brukade min mamma slänga ut små paket med kopparpengar då det kom gårdsmusikanter och spelade. Det kom sådana lite nu och då och det var ett välkommet avbrott.
Så vitt jag vet har vi alltid haft telefon - åtminstone så länge jag kan komma ihåg. Även här och den var av sedvanlig modell i svart bakelit med nummerskiva. Se bilden i vänstermarginalen! Vårt telefonnummer var 08-421018, ganska onödigt vetande. Med tanke på dagens pratande i mobiltelefoner skulle man kunna tro att folk på den här tiden sprang i och ur telefonhytter hela tiden för att vara nåbara. Så var det inte!
Min syster Lena föddes 1951. Det måste ha varit jobbigt för min mamma att bära matkassar, barn och sopor upp och ner för alla trapporna. Hund hade vi också.
När man tänker tillbaka kan det ändå verka rikigt lyxigt. Min pappa jobbade på Brogaraget vid Hornstull. Vi hade sommarställe på Vindö i Stockholms skärgård och båt vid Liljeholmens båtklubb. Låter ju helt OK men "sommarstället" var ett pyttelitet hus på några kvadrat, utan vare sig vatten eller el. Sjön låg däremot nära, så man kunde bada och hålla sig ren. Huset ägde mina föräldrar men tomten hyrde de. Efter några år chockhöjdes hyran och de hade inte råd att bo kvar. Förra året var min syster och jag och tittade på huset som glädjande nog stod kvar. De nya ägarna bodde inte där utan hade byggt ett "riktigt" hus lite högra upp på tomten. De hade också panelat om huset, så det såg jättefint ut. Men litet.
Pappa hade motorbåtar, en hette Toy, en annan hette MONA. (MOnica+LeNA). Båda var långa och smala och fullkomligt livsfarliga, särskilt med tanke på att det aldrig förekom några flytvästar ombord. Kanske inte fanns då? Dessa båtar satte skräck i mig för resten av livet. Tycker fortfarande inte om att åka båt, möjligen stora båtar som inte gungar i första taget.

Jag gick i Högalidsskolan från första klass till och med första terminen i klass sex. På den tiden fanns det små badkar i anslutning till gymnastiksalarna. Baderskor fanns det också. Som jag minns dem, var det bastanta damer med vita plastförkläden och hucklen om håret, som höll ett stadigt grepp i armen som på den tiden var smal som en bönstjälk . Borstarna var av typ rotborste och tvålarna löddrade inte alls. Vattnet var iskallt. Då var det bättre att bada i Liljeholmsbadet. Vissa dagar var det öppet för herrar och vissa för damer. Så länge jag var liten kunde jag gå med mamma en kväll i veckan och med pappa en annan kväll i veckan.
På den här tiden var "alla" mammor hemmafruar. Och alla hade hatt. Min hade en svart hatt med filtrosor. Den har jag ingen bild på - men en annan svart hatt som hon hade tidigare, syns på bilden i vänstra marginalen. Oftast var det inga lyxhustrur som var hemma på dagarna. Jag vet att mina föräldrar tvättade taxibilar på nätterna i Brogaraget. Min mamma sydde också till finare damer. När de kom för att prova, fick jag gömma mig under täcket om det var på kvällen och jag hade gått och lagt mig, alternativt gå ut ur rummet. Hon målade även tavlor som min pappa gick runt och sålde.

På vägen till skolan fanns det en hel del affärer. På morgarna hann jag inte titta i några fönster - då var det bråttom eftersom jag oftast var sen. Då brukade jag hinna till skolan på max 10 minuter. Hemvägen kunde ta hur lång tid som helst. Det låg en mjölkaffär i hörnet Varvsgatan / Heleneborgsgatan. Där köpte man mjölk och grädde i kannor med lock som mjölktanterna fyllde på med litermått. Tanterna tilltalade varann med "fru" och "ni" och man förhörde sig om "maken". "Makarna" visade sig inte ofta i denna typ av affärer. Det var "tantgöra". Kan inte påminna mig om att min egen pappa någonsin var och handlade mjölk utom en enda gång, då mamma låg på BB. Han skulle göra paltbröd och vitsås till middag. Ovan som han var vid sådana slags sysslor, tog han alldeles för mycket mjöl till redningen. Såsen behövde spädas, rejält. Då blev det spring i trapporna efter mera mjölk. Det var kanske härefter tanterna förhörde sig om hur det var med "maken"? Mycket sås blev det i alla fall. Har för mig att vi åt av den hela veckan som mamma var borta. Slänga något i matväg kom aldrig på tal.
Jag minns en gång när mamma och jag varit i mjölkaffären och handlat mjölk och bråttom som hon alltid hade, skulle vi springa över gatan. Hon måste ha snubblat på språvagnsrälsen, för plötsligt låg hon pladask på gatan, mjölken åkte ur kannan, potatis rulllade iväg över hela gatan, treans spårvagn kom runt hörnan och pinglade som en galning och jag skrek som en mistlur. Hon kom raskt på fötter, rättade till hatten med filtrosor och högg tag i min arm och ruskade mig kraftigt och frågade vad jag hojtade om. Hon blev väl rädd förstås.

Ännu lite längre ner på gatan fanns en liten butik där man kunde lämna in silkes- och senare nylonstrumpor som det hade gått maskor på. Där fanns en stackars människa som fångade upp maskorna med en tunn virknål tills strumpan såg ny ut igen. Inget slit och släng på den tiden. Men vilket tråkigt jobb hon måtte ha haft!

I en pappershandel på Högalidsgatan kunde man fylla på bläck i sin reservoarpenna för 5 öre. Jag brukade fylla på min med grönt bläck som jag tyckte var urläckert. Det var en stor händelse att få en påfyllbar reservoarpenna. Innan fick jag skriva med pennskaft med ståludd som man doppade i ett bläckhorn med bläck. Det blev jättemycket bläck på stiftet från början och sedan blev skriften tunnare och tunnare för att helt försvinna. Då var det dags att doppa ner stiftet igen. Reservoarpennor var således en statuspryl på den här tiden som åtminstone jag fick vänta länge på. Det var även klockor och cigarettändare. Det flashigaste på tändarfronten var Ronson-tändare. Min första klocka fick jag när jag konfirmerades. Inte undra på att det var lite svårt att passa tiden.

Eftersom det var dåligt med pengar för jämnan fick man ta vara på de gratisnöjen som fanns. Min mor älskade verkligen vaktparaden och vi sprang som skållade råttor, hon före och jag efter, för att vara strax före i varje gatkorsning eftersom det var där tamburmajoren viftade med käppen, vilket mamma tyckte var vansinnigt stiligt. Viftade kanske inte är rätt ord i sammanhanget men det var nog det jag tyckte att han gjorde i alla fall. Lucia-tågen missade vi inte heller.
Vid den här tiden fanns det två biografer vid Hornstull: Flamman och Rio. Vissa söndagar kunde jag få pengar för att gå på matiné. Och ibland kunde jag få så mycket som två kronor vilket räckte till att gå på Flamman klockan ett och Rio klockan tre samt två tablettaskar à 25 öre styck. Det blev oftast Viol och Trixi.

Min mamma hade antagligen drömt om att få ett barn med lockigt hår. Mitt var spikrakt, vilket hon såg som sin stora uppgift i livet att åtgärda! Det gjorde hon varje söndag, då hon lockade mig med locktången. Det var inga elektriska tänger då, utan hon la tången på gaslågan på spisen till tången blev rödglödgad. Se bild till vänster! Då tog hon ett toapapper och "brände av" den överflödiga värmen. Sedan var det min tur. En hårslinga åt gången och sedan började proceduren om igen. Hon rullade ända in i skalpen, vilket gjorde att det luktade bränt hår, bränt papper och bränd svål i hela lägenehten, varje söndag. Sedan räckte det med att jag gick ut och det var lite fuktigt, så blev håret rakt igen. Det här var ju långt före mousse, vax, spray och andra hårvårdsprodukter. Men då brukade jag inte behöva göra om lockningen i alla fall. En gång i veckan räckte. Mer än väl. Jag kommer inte ihåg hur gammal jag var när jag slapp bli lockad om söndagarna. Möjligen var det efter att min syster Lena hade kommit till världen. Hon hade lockigt hår och på så sätt fick min mor ett barn med lockigt hår - om det nu var det som var drömmen för henne.
Apropå toapapperen, var inte heller som dagens toarullar. Det var ark, som en bok ungefär, men utan pärmar förstås. Arken var lite glansiga och uppsugningsförmågan var obefintlig.

Vi åkte mycket skridskor. Det var ju ett billigt nöje. Men vilka grillor jag hade! Det var skenorna som man spände fast med läderremmar på pjäxorna. Så fort man fick upp lite fart, kunda man ge sig den på att åtminstone en skridsko lossnade från pjäxan. Jag drömde om vita konståkningsskridskor, men fick aldrig några sådana. Jag fick ett par vita rör så småningom, som låg i en liten röd resväska. Lena, min syster, fick minsann ett par konståkningsskridskor. Men på den tiden skulle man "växa i" sina prylar, vilket gjorde att hennes var i storlek 41 fast hon bara hade 35 i storlek då hon fick dem. Mina rör var väl inte direkt slimmade heller, men jag var äldre då jag äntligen fick dem, så skillnaden i skostorlek var nog inte så himla stor.

Det fanns två biografer vid Hornstull, Flamman och Rio. Om man hade riktig tur kunde man få två kronor till söndagsmatiné. Biljetten kostade 75 öre och på så sätt hann man med både 13-matinén på Flamman och 15-matinén på Rio. Tablettaskarna kostade 25 öre så det räckte till två sådana också. Trixi och Viol var favoriterna. På den tiden hade vi bråttom in på biografen för att inte missa reklamen. Svårt att tänka sig numera då det är för mycket reklam på TV. Biljetterna använde man till att vissla i.

Det här var lite minnen från "den gamla goda tiden" - som verkligen inte var så god. Det var som sagt omodernt och ganska sunkigt. Men för några somrar gjorde Lena, hennes dotter Jenny och jag en nostalgitripp på Söder. När vi kom till vårt gamla hus, hade vi sån tur att det kom ut en person, så vi kunde passa på att slinka in genom porten. Nu var det helt annat. Det var jättefint. Säkert har det blivit bostadsrätter och det fanns en hiss. Gården var inte heller sig lik utan var en grönskande oas med buskar och sandlådor för barn. Inga soptunnor så långt ögat nådde. Numera finns det säkert också bad eller dusch i lägenheterna. Nu skulle jag verkligen kunna tänka mig att bo där igen.
När jag var 12 år flyttade vi till EKENSBERG i Gröndal och efter det har det blivit några flyttar till, förstås. Sedan 1969 till 2009 bodde vi i Skogås. Nu bor vi i Farsta
.


räknare
besöksräknare